Hundträning och äntligen löp!

Igår började Ally att löpa :) Äntligen!! Så då åker vi till Danmark om knappt 2 veckor. Vi åker fredagen den 10/4 direkt efter min hundkurs som slutar kl 11. Stella har påsklov den veckan så hon är ledig så jag behöver inte vänta på att hennes skoldag slutar. Vi stannar 11.e och åker hem 12.te. Fredag, lördag, söndag det borde det bli parning på när hon är på 12, 13 och 14.onde löpdygnet, för det mesta de bästa parningsdagarna. Jag kontaktade hanhundsägaren igår o idag har hon tid för ögonspegling på Caius. Det är ju en förutsättning för att det ska bli parning att han är fri på ögonen. Det är klart att han är men man vet ju aldrig förren man har resultatet på papper och tyskarna ögonspeglar ju inte sina hundar. Caius är en import från tyskland från en av de bästa kennlarna- von glatten kiesel. Detta ska bli KUL :)

Förevigade Fiffi nu på morgonen o här är resultatet

Det är lilla Petra som får vara med mormor. Fiffi höglöper så hon kan inte vara med de andra, jag har ju en hane i samtliga 5 hundgårdar. Ser ni något annorlunda på fotona? ..... vad kan det vara tro..... jo ingen av mina hundar har kunnat sitt på iallafall de 20 sista åren... De är tränade att stå fint, för att få godisbiten. Nu kan Fiffi sitt det var inte svårt att träna in, värre är det med mycket annat. Suck... vad det är svårt med träningen.... suck igen. Det skulle ha varit så mycket lättare med en totalt otränad hund men Fiffi är verkligen tränad för att stå, stå och stå. Hon kan stå hur länge som helst utan att röra sig. Bara stå o titta på min hand o mig. Nu är det meningen att hon ska titta på diverse olika saker o det är så svårt att få henne att sluta titta på min hand o mig. Tex ska hon titta på min fot. Hon ska göra en massa saker för att få godisbiten men ofta så fastnar hon ståendes o tittar på mig, som hon är tränad för i 6 år.... Känner mig nedstämd, irriterad o skitkass ofta när jag tränar henne. Mina tre kurskamrater är så mycket bättre (känns det som iallafall) Två är från göteborg centrum. Den ena är jämngammal med mig o har en jack russel/ parson, ja ni hör ju, de är bäst i vår grupp. Fast jag är grön av avund är det en fröjd att titta på dem, så duktiga. Sen har vi en tjej som är yngre än mig med en golden. Från Mark har vi mig o en med en japansk spets. Jag har äntligen fått Fiffi att krafsa mig på foten när jag vickar på den. Skrek högt av glädje, har de andra tre kunnat länge. Att hon krafsar på foten är första steget i larmingen. När hon ser att en vårdtagare ramlar ska hon först springa dit o kolla av läget sen komma till mig o tala om det för mig genom att krafsa mig på foten för att få min uppmärksamhet. Efter det ska hon leda mig till vårdtagaren, styra mig genom att dutta med sin nos på mitt ben i den riktning jag ska gå. Jag har inte fått henne att apportera än. Det är alltså meningen att hon ska gå o hämta saker som ligger på golvet o komma med det till mig. Hjälp Hjälp Hjälp, jag får henne inte att lyfta upp saken.... Spanska ridskolan börjar vi få in knycket på: jag sitter på en stol med henne mitt emot mig o håller fram höger ben, då ska hon lägga sitt vänster ben på mitt ben, sen gör vi samma sak med det andra benet o igen o igen. Där är det meningen att vårdtagaren ska sitta på en stol o lyfta sina ben o arbeta med Fiffi, de tränar då sin motorik. Ja det är alltså massa saker vi måste träna på, helst dagligen men minst varannan dag. Ni hör ju... jag har ju ett liv också samt ett arbete o faktiskt 10 hundar till o ett barn också :) Ja det är svårt alltså, inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började eller problemet är väll att jag inte tänkte alls. Tänkte bara Åh va bra, jag får ta med mig Fiffi till jobbet o hon får lite kul i sitt liv nu när hon är pensionär. Tänkte inte på att det skulle behövas tränas så mycket. Jag tror att jag måste lägga ner ribban lite, vara mer nöjd o tacksam för de små framsteg vi gör. Framför allt måste jag komma ihåg att det är KUL, det viktigaste av allt är att det ska vara KUL för Fiffi. För ett tag sedan så skrev jag på fb till en kompis: Vad duktiga ni är! Hon svarade: Det är just det vi inte är, det är därför vi måste gå kurs. Varav mitt svar blev: Jamen jag tycker alla är duktiga som går kurs o lär sig något som de inte kan innan. Visst är det väll så va? Visst är man duktig när man kämpar o kämpar för att lära sig? Det skrämmer mig att det är så mycket hon(, vi) ska lära sig för att bli godkänd på examen. Vi ska kämpa på, jag ska ta mig tid till att träna henne o vi ska ha KUL!